Sara Beier

10 år på Råssla, med samma personer, samma byggnader, samma rutiner, samma lärare, nu är allt snart slut.
Jag har velat sluta på Råssla, men nu inser jag hur roligt jag har haft.
Alla minnen där ifrån. Ryska posten i små husen på lilla råssla, spökvandringarna i D-huset, skolresan till gröna lund i 6an & 8an, övernattningen i skogen i 5an, våra misstankar om spöken nere i källaren på skolan, alla skolavlutningar som vi avslutade med fika på ängen med gamla klassen, det finns så mycket mer. Då är allt tjaffs, bråk och kompisbyten inte så märkvärdiga längre.
Vi 93or har inte varit så tajta egentligen, men ändå känns det så konstigt att jag inte kommer träffa dom männskorna längre. Vi har sett varandra i stort sätt varje dag, under hur lång tid som helst. Ja, jag vet att jag kommer träffa endel av er sen, men det är ändå inte samma sak.
Det finns personer som jag inte har stått ut med vid vissa tillfällen, men jag kommer sakna det.
Jag kommer sakna mina lärare, speciellt Kent. Han har inte bara varit en lärare, han har alltid brytt sig om en. Inte bara när det gäller skolarbetet, eller skolan överhuvudtaget.

Jag kommer sakna er, lycka till i framtiden :)


(Låten har inget med texten att göra, hah)